Erik Gustaf Geijer (1783 - 1847)

Ga naar beneden

Erik Gustaf Geijer (1783 - 1847)

Bericht  Irminiaz op di 03 feb 2009, 21:58

http://www.geijer.com/

Odalbonden


Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.
Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.
Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.
Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.
Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.
Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.
De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.
Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.
Med mång' ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.
Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.
För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

Så sjunger glatt vid sprakande spis
i den kalla vinterkväll
den gamle man uppå bondevis
med söner sin' i sitt tjäll.
Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl bondens minne sänks uti grav;
men hans verk varar tiden ut.


Laatst aangepast door Irminiaz op di 03 feb 2009, 22:11; in totaal 1 keer bewerkt

_________________
"Zou ik Aarde niet loven? Zij draagt, spijst, zij koestert en dekt. Leven is goed en dood is goed. Ikzelf ben aarde, al stroomt in mijn bloed iets zuivers van Zon."
- René de Clercq (De Leeuwerik)

"Aus Dingen, denen wir ungerührt vorübergehen, weht uns, wenn wir ihren Hauch zu fühlen vermögen, noch die fernste Vorwelt entgegen. Wer seine Heimat liebt, muss sie auch verstehen wollen; Wer sie verstehen will, überall in ihre Geschichte zu dringen suchen" - Jakob Grimm
avatar
Irminiaz
Hagal-Getrouwen

Man Aantal berichten : 1437
Woonplaats : Oud-Ingveonenland
Registration date : 02-02-09

Profiel bekijken

Terug naar boven Ga naar beneden

Re: Erik Gustaf Geijer (1783 - 1847)

Bericht  Irminiaz op di 03 feb 2009, 21:59

Vikingen.

1.
Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Der jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn'.
Jag drömde, jag tänkte, jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
Uti skogen.

2.
Med häftigt sinne på fjället jag språng
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Der de gå i det skummande haf.
De komma från fjärran, fjärran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti hafvet.

3.
En morgon från stranden ett skepp jag såg;
Som en pil in i viken det sköt.
Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min
Och vikingen tog mig i skeppet in
Uppå hafvet.

4.
Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
Som skälde mig skägglös och vek.
Jag sjökonung blef — öfver vattnen drog
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott
Och med mina kämpar om rofvet drog lott
Uppå hafvet.

5.
Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi herrskade på hvar kust.
I Walland jag tog mig en mö;
I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop med lekande fröjd
Uppå hafvet.

6.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjärran blå.
Kom vikingasegel, — då gälde det blod;
Kom krämarn, — så fick han gå.
Men blodig är segern den tappre värd,
Och vikingavänskap, den knytes med svärd
Uppå hafvet.

7.
Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
I glans för mig framtiden låg;
Så rolig som svanen i gungande säf,
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omätliga rymden mitt hopp
Uppå hafvet.

8.
Men stod jag om natten å gungande stäf,
Och den ensliga vågen röt,
Då hörde jag Nornorna virka sin väf
I den storm, genom rymden sköt.
Likt menskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå hafvet.

9.
Jag tjugo år fyllt; — då kom ofärden snar,
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har
Der hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta, det klappar så fort,
Det snart skall få svalka å kylig ort
Uti hafvet.

10.
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart
Det går ej en väg blott till gudarnes sal;
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag lefvat; — min graf skall jag få
Uti hafvet.

11.
Så sjunger på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall.
I djupet sjön honom rifver
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden vexlar sin lekande gång,
Men den tappres minne — det blifver.

_________________
"Zou ik Aarde niet loven? Zij draagt, spijst, zij koestert en dekt. Leven is goed en dood is goed. Ikzelf ben aarde, al stroomt in mijn bloed iets zuivers van Zon."
- René de Clercq (De Leeuwerik)

"Aus Dingen, denen wir ungerührt vorübergehen, weht uns, wenn wir ihren Hauch zu fühlen vermögen, noch die fernste Vorwelt entgegen. Wer seine Heimat liebt, muss sie auch verstehen wollen; Wer sie verstehen will, überall in ihre Geschichte zu dringen suchen" - Jakob Grimm
avatar
Irminiaz
Hagal-Getrouwen

Man Aantal berichten : 1437
Woonplaats : Oud-Ingveonenland
Registration date : 02-02-09

Profiel bekijken

Terug naar boven Ga naar beneden

Terug naar boven


 
Permissies van dit forum:
Je mag geen reacties plaatsen in dit subforum